Sorg!

22 november, 2020 21 Av Stefan Fohlin

Ja vart börjar man i denna situation vi har idag som familj ? Vi har haft vänner och släkt här hela helgen för att stöta oss i vår sorg och deras sorg.
Vi har kämpat i många år med detta och alltid hoppats som alla föräldrar gör. Vi har läst och sätt föräldrar i vår situation som vi träffat på Bond i Linköping vars barn nu gått bort. Men man kan aldrig sätta sig in i eller förbereda sig för denna situation om man inte är där.
Robin vår älskade son som aldrig sa ett ont ord om någon och alltid var med på det vi gjorde och andra som sökte som galningar på nätet och i böcker för att hitta en lösning. (Ni vet vilka ni är) . För att han och Ingela skulle/ska känna sig trygga och omhändertagna. Robin försvann 4 veckor efter avslutat behandling och det känns fruktansvärt att mista ett barn i den åldern.
Han ska vara ute och upptäcka livet nu!

Jag miste min bror i samma sjukdom när han var 25.
Å att jag ska behöva uppleva min mors sorg till punkt å pricka var nog inget jag räknade med i mitt liv.
En mor som jag överhuvudtaget inte har kontakt med och som aldrig träffat fina Robin.
Man märker också vart ens syskon och vänner står i denna jävla sjukdom.
Vissa förstår inte vilket helvete och psykisk stress detta är utan fortsätter med sina liv som om inget hänt.
Jag har 2 syskon med familj kvar som verkligen ställt upp och vart dom jag vet att jag kan ringa vilken tid på dygnet som helst för att få hjälp eller stöd.
Vi har en Bonusfamilj i Stockholm som vi älskar alla över allt annat och som funnits där hela tiden.
Vi har en svärmor som alltid finns nära och som alltid ställer upp och som städat, tvättat, å fixat allt för oss.
Ingela har en syster Marita som är som Karlssons klister med skruvhatten Uffe som alltid också finns där för oss.
Har nog aldrig gråtit så här mycket i hela mitt liv som jag gör nu.
Har inte sovit och knappt ätit på 2 dygn.
var tvungen att åka ner till kajen imorse vid 7 och bara sätta mig på bryggan å tjuta i 2 Tim för att det är sån jävla sorg i alltihopa.
Nu finns det ju mer sorg som inte kommer fram här och som är lite mer privat men som syskon och anhöriga vet som också ställer till det när något sådant här händer å då bubblar ju allt upp på ytan kan man säga.