Livet

11 december, 2020 11 Av Stefan Fohlin

Ja vad säger man ! Hur är livet , för mig har det blivit en resa som jag själv vart med om för länge sedan när min lillebror Patrik gick bort i samma sjukdom. Där historien upprepar sig i samma spår med relationer till familjemedlemmar. Men det är väl sådant som händer och det är inget jag kommer att lägga krut på utan ta vara på dom jag faktiskt har kvar och som visat att dom verkligen finns där när det gäller.
Det sorgliga i allt är att dom andra kommer jag nog aldrig mer ha kontakt med i livet.
Det jag tänker på dagligen är att från att ligga och sjunga och skratta så ligger man nästa dag i en kista på väg in till bårhuset i Norrköping. Tänk vad lite man vet om sin egen bortgång. Ungefär som Triss plötsligt händer det.
Man får under denna tid vänner som verkligen bryr sig om och visar uppskattning och sorg precis som man själv har även om man aldrig kan relatera till den historia som ligger bakom denna tragedi vi råkat ut för.
Det känns tomt när man nu finns kvar och sysslorna man hade under tiden med alla mediciner och sjukhusbesök planering och så vidare är borta. Vad gör man nu med den tid då fokus legat på allt det.
Ta hand om varann jo det är klart men någon saknas och det är svårt att tänka bort.
Hampus glöms ju inte bort utan vi ser ju till att involverar honom i alla beslut vi tar rörande familjen och ser till att nu vara så öppna vi kan för att han ska förstå att även han bestämmer vår framtid. En sak vet vi och det är att alla vi kommer att ligga i minneslunden på krematoriet i Norrköping när den tiden kommer.
Jag har ju jobbat denna vecka och det har fungerat skapligt ändå. Då jag har 40 min till jobbet och 40 min hem så hinner man tänka en del så radio behövs inte.