Fredag 13 maj

Oj, såg precis att det är fredag den 13 idag 🙃

Ser det inte som en otursdag, det har inte varit det för mig iallafall 😊

Besiktningen av min bil blev väl igenomgången igår, 45 min tog det, blankt papper 🙏😊 så det va skönt.

Idag är det första dagen på 1 1/2 vecka som jag nu ligger här i soffan och känner mig okej, idag mår jag inte illa, jag inte ont i fötterna eller kinderna, tror det är i bihålorna jag får ont i. Det är nästan två veckor sen på söndag som jag kände att nu vänder det och blir bra, så blev det bakslag iallfall. Jag ska inte skriva något eller säga något om att jag tror att det blir bättre.😳 för då får jag bakslag.

Det har landat lite nu med Marita och visst känns det bra att läkaren sa att hon har goda förutsättningar men det är ändå cancer och grad 3 så det är ju jäkligt allvarligt. Det går inte att komma ifrån.

Minsta lilla som inte innebär allt allt hopp är förlorat det måste vi som positivt, jag tänker på när jag fick metastaser första gången. Jag va så nervös och tänkte, visste inte hur lång tid jag skulle få leva, att gå där korridoren fram till onkologens rum för att få  sin dom är så fruktansvärt. Samtidigt som det är så allvarligt hela tiden så blir vi så glada över att det inte spritt sig överallt. Vi får lite mer tid tillsammans  ❤️ alla är glada, åh, vad skönt och så är det.  Men när allt lägger sig efter någon dag så kommer allvaret ikapp. Oron, åh, visst är vi glada men döden står utanför dörren ständigt och knackar på. Livet blir förändrat för alltid. Livet innan cancern finns inte längre. Alla vi vet att vi alla kommer att dö någongång.  Hur man förändras efter en svår cancer diagnos går aldrig att föreställa sig. Marita sa det också. Hon va så nära anhörig som man kan vara men den känslan som Robin och jag känt och Marita nu gör går inte att beskriva. Livet blir aldrig detsamma. Det är  som en blindtarm som man opererar bort.

Eller som för en av våra kära ministrar 😡 som skrev om hur bra och snabbt allting gick ändå när hon fick bröstcancer, det gick så bra att jobba under behandlingen för att hon ville det, och hon mådde bra,  hon fick förmodligen den cancer sorten som det forskat kring så mycket som man överlever. Med några få cellgiftsbehandlingar och sen va det bra. Men för långt ifrån alla blir det inte så. Jag hade också jobbat om jag kunnat. Jag älskar mitt jobb också, men det va helt omöjligt. Kände bara att när jag läste hennes artikeln blev jag så arg, det står bara för henne. Tycker att det borde varit fler artiklar om hur allvarligt det kan vara för så många, många blir så dåliga av cellgiftsbehandlingarna. En del kan inte ens återgå till sina jobb för alla biverkningar av alla cellgifter. Många får också allvarliga cancer sorter. Visst att vi klarar många med cancer nu. Men ändå alldeles för få. En del tror att det inte är så farligt längre att få cancer, jag kommer igår när jag fick det första gången. Så sa några till mig, det är lugnt, vi har kommit så långt nu i forskning och överlevnad när det gäller cancer, du kommer att bli bra. För de va de inte så alvarligt. Nu va ju inte de några vänner så de kunde nog inte heller ta in säkert.   När det gäller vissa sorter kanske. Det är långt ifrån väldigt många.

Nu blev det ett långt inlägg 😊

Såklart kommer vi att fortsätta att kämpa och hon att fixa det här. Det finns inte annat 🥰🙏

Nu ska jag gå och göra mig lite kaffe och sätta mig i solen ☀️ med ankorna och hönorna 🐥🥰

Kram till er alla ❤️