En reflektion ☀️

11 mars, 2022 10 Av Ingela Fohlin

Igår va jag på uppföljning gällande sjukskrivning och vi pratade om hur det går för mig. Jag sa att jag inte tycker att det händer mycket inte så stor förändring till det bättre som jag hoppades på att det skulle vara nu. Men det vi kom fram till va ändå att jag har kommit en bit på rätt väg ändå. Eftersom jag accepterat att det är så här vilket har varit enormt svårt och är fortfarande. Så har jag ändå lärt känna mig kropp bättre även om jag har en bit kvar att lyssna på kroppen.🙃 för att jag vill för mycket. Det är jag som person. Men om jag tänker efter så har jag ju ändå kommit dit där jag ändå vet att jag klarar av att bara aktiv sammanlagt 2-3 timmar per dag. Håller jag mig vid det så blir jag inte så dålig / influensa dålig. Och det är ett stort framsteg om jag tänker efter 🥰

Har jag överlevt den värsta bröstcancern som man kan ha, haft tre omgångar med metastaser och operationer och höga doser av cellgifter ska jag väl klara av en uttmattings syndrom eller hur 🥰 jag tänker så.

Jag har äntligen fått en tid till postcovid mottagningen, ett första möte i slutet på mars 23 tror jag att det va. Igentligen vet jag inte riktigt om det kommer att hjälpa mig. Men känner ändå att det känns bra att göra en utredning.
Jag ska också börja på yuga i Husby i april. Det känns bra tycker jag. För det är inte lätt psykisk när min onkolog säger att det är jätte viktigt att jag är i bra kondition och tränar regelbundet hela tiden och min andra läkare som har gett mig diagnosen uttmattings syndrom säger åt mig att vila och inte anstränga mig för mycket.  Vila, vila är medicinen om jag ska blir bra. Jag känner ju och märkt den långt tillbaka att det går inte att träna och har inte gått på flera månader För jag kan ju inte ens ta en promenad. Men det gnager i mitt huvud ibland att det är så viktigt med motionen som min onkolog säger, gör cancern skull. För att den ska orka kämpa mot cancercellerna och ha ork ifall de blir aktiva igen.  Jag kan ta några trampsteg på cykeln än så länge.  Det är bara att ta lite i taget.  Jag försöker att vara ute i trädgården och göra lite.

Idag är jag trött men det va för att jag va på uppföljningen och sen ville jag bara träffa min älskade syster.❤️  Jag behövde verkligheten det så då struntade jag helt i om jag ligger idag och blev dålig i går kväll. Så är det ❤️❤️❤️ Vi står inför nya utmaningar hela tiden och det känns som det aldrig tar slut. Önskar bara att vi kunde få leva lite nu utan svårigheter och att livet bara kunde få vara lite lugnt.❤️

Igår träffade jag en som jobbat som lärare med Robin och det va så mycket känslor som kom upp när vi började prata.❤️ tårarna rann när jag satte mig i bilen sedan.  Det va tårar av både glädje och sorg. Han berörde så många och hans finns kvar hos oss och det gör mig så varm i hjärtat samtidigt som det är så sorgligt att han inte finns i livet. ❤️ Hon är så gullig och så omtänksam och hon berättade hur mycket Robin berört henne så mycket under den tid det hon va där på skolan och att han har en plats i hennes hjärta. ❤️ Så fint ❤️
Älskade Robin ❤️

Tänk på att ta hand om varandra varje dag. Jag tänker som Robin, försöker –

Lev så länge du kan ❤️ och då menade han verkligen att vi skulle leva här  och nu och ta vara på varje fin stund tillsammans,  man vet aldrig när det tar slut.  ❤️ Njut av tiden  även om det bara är för en liten stund. Va med dem du älskar, säg det till dem. Det är så otroligt viktigt att säga att man älskar sina nära och kära, sina vänner. Berätta hur mycket de betyder för en. Alla behöver höra det ❤️

Kram till er alla ❤️