22 november

22 november

22 november, 2022 8 Av Ingela Fohlin

­Den 21 november 2017  fick Robin besked att han hade en hjärntumör och exakt 3 år senare 21 november 2020 dog han 💔

Igår va en hemsk dag och idag också 💔 helt sjukt att det gått två sedan Robin togs ifrån oss ❤️  saknade är så obeskrivlig, han finns i mina tankar varje dag, varje timme, varje sekund, alltid.❤️

I förmiddags mådde jag skit också. Jag skulle ha åkt in till stan för att följa med Marita till läkaren för undersökning för cancern, det är hemskt att gå själv, men vi visste inte att det va det hon skulle göra bara att hon skulle dit. Men efter all snö som kommit och jag bytt bil till en mini bil utan fyrhjulsdrift och med slitna sommardäck kunde jag inte ta mig ut från vår garage uppfart ens. Så jag kunde inte följa med henne. Det fick blir genom telefon istället ❤️❤️❤️ så hemskt med de undersökningarna. Känslan när man går in i det rummet går inte att beskriva, alla tankar rusar i huvudet, livet, har det kommit tillbaka… Det är helt galet.  Den oro innan hon ringer upp igen… Det va bra besked 🥰🥰❤️❤️❤️❤️

Jag ringde till onkologen idag på förmiddagen för att prata om röntgen och vad läkaren säger om röntgen bilderna som va sist.  Jag har ju inte pratat med läkaren efter sista röntgen bara via min kontakt sköterska och att jag fick ett brev från läkaren. Jag frågade hur de tänkte med att jag skulle göra en röntgen var 6 månad. Hon sa då att eftersom det inte visat något på två år så är deras rutin att efter de åren drar man ut till 6 månader. Men jag sa då att min förra läkare såg på förrförra röntgen att det fanns metastaser, ja, sa hon då, men eftersom det försvann igen på nästa röntgen efter,  så räknas inte de, säger hon då.  Jag sa att jag va jätte orolig och vill göra iallfall en röntgen till inom tre månader men det fick jag inte som det ser ut nu sa hon. Hon kunde ta upp min oro och önskan på deras möte med läkarna om några veckor och då får jag en återkoppling om mitt ärende sa hon…Men som det ser ut nu så blir det ingen förrän om 6 månader trots att  jag sa att den växer ju upp så fort. Det kan hända mycket på 6 månader.  Men det hjälpte inte.  Så va det med det.

Sen ringde jag till lungmottagningen i linköping dit jag skulle få remiss för att se hur jag låg till I kö och när jag skulle få komma. Då hade de inte fått remissen ännu så jag fick ringa tillbaka till postcovid mottagningen, men då hade hon som jag träffat och skulle skicka remissen troligtvis glömt bort att skicka iväg den och idag va hon sjuk och kanske åter på  måndag. Så då kände jag att jag deppar ihop på det här, jag bara satt och grät i soffan.

Men nu på eftermiddagen så tänkte jag att det går inte att deppa ihop mer, det blir bara jobbigare för mig själv. Och jag brukar tänka på vad Robin velat att jag gjort ❤️ och det hade varit att fortsätta att kämpa. Så jag satte på lite musik på Robins högtalare på hög volym för att få något annat och tänka på och det hjälpte lite, nu känns det lite bättre. Och så va det ju bra besked för Marita.❤️ Det är viktigt att deppdagarna inte blir för många, men man måste få ha dem. Det är jäkligt tufft att vara hemma så länge och inte orka och se att livet utanför bara rullar på, att inte kunna vara delaktig i livet som man vill.

 

Kram till er alla ❤️