Ligger på NIMA

6 oktober, 2019 0 Av Ingela Fohlin

Jag har inte orkat skriva, jag känner mig totalt tom, vi båda känner oss tomma, så maktlösa, men samtidigt försöker vi att fånga allt lilla som kan vara något positivt iallt det fruktansvärda som händer. Vi har så svårt att ta in allt, allt känns så surrealistiskt. Vår älskade Robin, så här sjuk, de har gått alldeles för fort för att förstå. Det är nu tredje natten efter operationen eller rättare det blir det nu. Operationen gick bra i fredags, en hemsk väntan varje minut de sista timmarna kändes som en timme.. Hundra tankar for genom huvudet, det blev som läkaren sa cirka 12 timmar. Vid 20,00 på kvällen I fredags kom läkaren upp och pratade med oss, operationen gick som han ville trots att han har velat tagit bort mer tumörer. Han sa att han förstår att Robin måste ha haft smärtor för ryggmärgen hade tryckts in ordentligt för att tumörerna satt så illa, han tog bort så mycket han kunde där han hade tänkt för att Robin inte skulle bli förlamad. Men han satte inte dit kotorna som han tagit bort för att tumören skulle ha plats att växa igen annars skulle han snart bli förlamad igen sa han, hade han inte gjort operationen hade han blivit förlamad inom en vecka. Om han lever om några år då gör de en ny operation i ryggen berättade han. Det satt också en stor tumör som växt in i ryggmärgen som han skar bort så mycket kan kunde för att han inte skulle få så mycket nervsmärtor. Det va så svårt att ta in all den hemska information. Det va en bra operation i allt det hemska och Stefan och jag måste bara greppa varje lite hopp och det lilla som gått bra, fast det igentligen är så fruktansvärt att höra, så svårt att tro att allt det här händer….Men vi kan och får inte ge upp, vi ska kämpa, cellgifterna måste fungera nu. Det finns inget annat. Vi fick gå ner till honom och va där, en av oss fick bara ligga kvar över natten, den andra fick ligga på Bond. Vi bestämde att jag skulle ligga kvar, det va jobbigt för Robin när inte pappa fanns med, för varje liten stund som Robin inte ser pappa blir han ledsen, han vill ha oss båda nära hela tiden. Men Stefan hat fixat Robins älsklings frukost som han tycker pappa gör bäst 👍 äggröra med grädde och bacon, det har vi fått varje morgon nu. Vi har varit här nere hos honom nu sen fredag kväll, vi skulle fått åka upp i går till Bond, men han har haft för svåra smärtor och behövt så mycket morfin så det har inte vågat släppa upp honom innan de har koll på att kan kan röra sig lite smält fritt.. Han är så stark Robin och säger själv att han måste bara genomlida det här så han får komma hem. Han kämpar med att försöka att röra på sig trots smärtan och har provat att sätta sig upp två gånger. De säger åt honom att han måste och han bara gör det. Han är så otroligt stark ❤️. Det är så hemskt att se honom ligga så här med så mycket morfin I kroppen och annan smärtlindring för att inte skrika ut den fruktansvärda smärta han har.. Vi vet ännu inte hur det kommer att vara för honom med alla tumörer I svanskotan hur det kommer att påverka honom. Läkaren sa att, ligger nerverna och trycker på för länge på nerverna som rör urinfunktionen och för tarmfunktionen så kommer de inte att fungera och inte heller reparera sig själva. Vi har sagt nu att vi tar en dag i taget och ser varje litet framsteg till att han mår bättre som positivt. Vi måste bra klara av det här. Idag fick Robin besök av moster och hennes man, han blir så glad. ❤️ Innan operationen så fick han också besök i torsdags av min kusin och hennes dotter ❤️. Han skiner upp och får något annat att tänka på, det är viktigt för honom och han behöver det. Han är också så himla duktig på att inte ge cancercellerna näring så trots all smärta och ny opererad så tänker han på vad han äter. ❤️