Besked

7 februari, 2019 0 Av Ingela Fohlin

Min sjuksköterska ringde i morse och gav mig en tid till idag, det fanns visst tider iallfall. Ibland hjälper det att bli lite arg eller mycket ; -)

Nu har jag suttit och tänkt och känt om jag ska skriva här nu ikväll för jag vill inte låta för negativ, men samtidigt är det här jag ska skriva hur jag känner så nu blir det så… Det går verkligen upp och ner och nu har det varit sämre en tid men inte hela dagarna som tur är.

Dagen började bra med att vara på skolan, jag älskar alla elever och all personal är underbara. Känner mig behövd och känner att jag kan göra något för dem och för mig själv samtidigt.

Sen bar det iväg till Linköping för att träffa en ny onkolog som jag inte haft förut. Jag åkte själv, annars har alltid Stefan följt med den här omgången. Men jag visste att det inte skulle vara så illa besked så jag tänkte att jag klarar det själv. Det hon sa var att metastaserna under högerarmen syns inte längre och metastaserna i bröstet syns inte heller längre som det ser ut, men jag har inflammation i hela bröstet runt hela området som jag har strålat. Det är vanligt med så mycket inflammation sa hon eftersom jag fick så höga doser med strålning. Det är inflammationen och nervskador som jag har fått av strålningen som gör så himla ont. Det kommer att göra ont och vara smärtsamt en tid framöver till. Det kan jag leva med bara det inte är cancertumörer.

Hon förklarade att på PET röntgen plåtarna ser cancertumörer och inflammationer likadan ut på bilderna så de kan inte med säkerhet säga att det inte är tumörer förrän till nästa röntgen om tre månader. Har inflamationen som de tror att det är minskat då så är det troligtvis inte tumörer sa hon.

Ska vara glad, jag vet…. Kommer troligtvis att vara det men inte nu, tror att det blir så nära så påtagligt att jag är så sjuk… när jag är där. Jag sitter och lyssnar på vad hon säger och tänker, kan det inte bara vara en mardröm och att jag vaknar snart. Jag tittar på henne och hon pratar på om att det är en sån aggressiv cancer jag har och att den plus det är så snabb och aggressiv i sin delning…. Jag lyssnar samtidigt som jag önskar mig bort därifrån, jag vill inte sitta där och höra henne prata om den jävla cancern i min kropp, det är min kropp, men det känns inte som det längre, det är cancern som bestämmer i MIN kropp. Det är som ett lottspel, det spelar ingen roll vad jag gör, vill den dela sig så gör den det.

Hon fortsatte och berättade att eftersom den delar sig så snabbt så finns det ju troligtvis cancerceller i kroppen just nu som bara inte syns och är aktiva. Jag frågade hur länge kan jag leva… Jag visste att hon inte kunde svara på det så jag vet inte varför jag frågade…. Jag önskade kanske att hon bara kunde säga att nu är du frisk, du har inga cancerceller kvar i kroppen. Kunde jag bara inte fått en snällare cancer som går att operera bort och så kommer den inte tillbaka. Det är jävligt tungt att sitta och höra det hon säger.. Hon sa att det kan hon ju inte veta och det vet ju jag med, hon sa Lev nu och att NU får jag leva tre månader i taget. Mmm, sa jag, jag försöker verkligen att göra det och tycker att jag gör det rätt bra, har bara lite för mycket dödsångest just nu. Det har varit så tufft all väntan, har jag metastaser eller inte, sitter det i organen eller inte, hur länge får jag leva. Jag vet att jag kan ha turen och leva många år till, men det kan också gå fort åt andra hållet med, jag önskar verkligen att jag får leva tills de kanske kan hitta någon bromsmedicin för just den här jäveln i min kropp.

Det bara känns så ofattbart allt. När jag gick där i gångarna i kulvertens väg till onkologen i Linköping så tänkte jag på att vi har varit där varje vecka i över ett års tid. Helt sjukt… Jag hittar överallt känns det som, det är jävligt sorgligt allting. Allting kom över mig när jag gick där själv och tänkte. Jag tänkte på när Robin var så dålig många gånger och inte kunde gå knappt genom korrridorerna. Och när vi låg på BOND med honom strax efter operationen och de kom in på natten akut och började operera honom på plats i rummet i huvudet för att vätskan inte kom ut som det skulle.. Helt galet sjukt…

Helst skulle jag ärligt talat bara vilja krypa ner någonstans och inte komma upp. Jag orkar inte, vill inte.. Hur ska jag orka leva så här, det vet jag ärligt inte just nu… Men jag kommer att gå upp i morgon bitti iallfall och åka till skolan, men har jag inte haft barnen hemma så vet jag inte vad jag hade gjort faktiskt…. Min syster försökte att få mig lite gladare och skickade några sidor av en tjej som bloggar som har samma cancer som jag för att jag skulle få lite positiv energi från det hon skrev och det va gulligt och jag sa till henne att jag förstår hennes tanke men just nu blir det bara värre för jag vill inte läsa om någon som är så glad och lycklig över att hon inte har några aktiva cancerceller i kroppen just nu…. Jag vill inte ha några cancerceller alls i kroppen, inga alls. Jag vill ha mitt liv tillbaka utan cancer. Och slippa oron för Robin, får han tillbaka det, risken är ju jäkligt stor. Jag vet, jag ska inte tänka så, men ibland är det så svårt att inte göra det.

Det blir säkert bättre, bara inte just nu, jag vet att det blir det, i morgon är en ny dag och jag kommer säkert att vara glad när jag kommer till skolan. Och jag kommer att ta tag i mig själv, det vet jag, så dålig är jag inte, bara just nu och det är faktiskt rätt skönt av få skriva av mig känner jag.

Så God natt, eller inte ännu för nu lägger jag mig i soffan ett par timmar och kollar på TV, inatt kommer jag inte att somna bra känner jag och dåååååååå är det bättre att ligga i soffan och titta på en film eller något. Kram till er.